Skrivet i Lillsjön den 21 december 2007

När jag träffade Lucy första gången var det på den irländska kennel där hon var född och bodde. Året var 2003 och hon hade fått sin första valpkull som jag och Tommy var där och tittade på. I kullen fanns bla vår Katla.

Till skillnad från många andra var Lucys matte och husse definitivt inga råbarkade samvetslösa hundkappare på jakt enbart efter pengar, (så som man kan höra talas om att vissa är på bla annat Irland). Det här paret var seriösa hundmänniskor. De hade även en sällskapshund sedan några år, det var en lösdrivande retriever-valp som de hade stött på ett par gånger. De tog hand om den och döpte den till Lucky.

År 2005 var Lucys irländska kennel i startgroparna för att dra ner på uppfödarverksamheten och så småningom helt sluta med hunduppfödning och kapplöpning. Innan det blev nåt tal om var hundarna skulle ta vägen hade en uppfödare i Sverige hunnit fastna för och bokat den trevliga tiken Moyne Ashling. På så vis kom Lucy till Älvkarleby. Lucy, som parades med en irländsk hane innan Sverige-resan, fick sin andra och sista kull i augusti 2005.

När jag första gången kontaktade uppfödaren i Älvkarleby var det för att fråga om jag kunde få komma och hälsa på Katlas mamma. (och pappa som hade kommit till samma kennel under hösten 2005)
Lucy var ungefär 7½ år när jag träffade henne igen. Hon var en värdig dam som var otroligt lekfull! Jag förstod genast varifrån Katla fått sina spänstiga bus-hopp, gummisnoddsliknande avstamp och vändningar i luften!
Det var då jag föll för henne - vilken underbar tik.

I sin andra kull hade Lucy fått en tik (Izzy) med alldeles för mycket kaxighet, den valpen bråkade så mycket med sina kullsyskon så hon fick slutligen flytta hem till Tommy och mig.

Fram till våren 2007 hälsade jag på hos Lucy lite då och då och hon blev under tiden bara finare och finare i både muskler och hull. Att hon bodde med ett gäng livliga unga hanar kanske hjälpte till att hålla henne igång.
I april 2007 fick Lucy följa med till hundkappbanan i Järbo och hon och solen strålade ikapp! Hon fick springa fritt som hon ville och hon hade minsann inte glömt vad man gör på en sand-bana!
Det var underbart att se. Hon sprang och skuttade, rejsade och visade upp sin trofé, sitt älg-öra.

I maj 2007 träffade jag Lucy för sista gången.
Då blev det klart att hon skulle få prova att bo på annan ort hos en ensamstående kvinna som hade en tik sedan tidigare. Jag gjorde Lucys ägare sällskap vid överlämnandet av Lucy och det var nog mest för att jag själv skulle kunna känna mig lugn över att hon hamnat på ett bra ställe.

Vi fick intrycket att det nya boendet verkade vara en lugn och trevlig miljö som Lucy verkligen var värd nu när hon började bli gammal. Jag fotade lite, av sentimentala skäl kan jag erkänna, sen gick Lucy och ställde sig bakom kvinnan och det var tecknet jag behövde för att slita mig och istället gå till bilen.
Det hela kändes riktigt bra.
Och med facit i hand förvånar det mig mycket idag.


******************************************* Katta